Krokus Tommasinianus

Krokus Tommasinianus är den mest naturliga och vildsinta av alla odlade krokusarter, och den som bäst lämpar sig för naturalisering i svenska trädgårdar. Crocus tommasinianus, uppkallad efter den italienske botanisten Muzio de Tommasini, härstammar från Balkan där den växer vild i ljusa lövskogar och bergsängar. De smala, eleganta blommorna i nyanser av lila, lavendel och silverlila öppnar sig i februari-mars, ofta medan snö fortfarande ligger kvar på marken, och skapar en magisk kontrast mot det vita täcket. Till skillnad från de stora holländska krokushybriderna har tommasinianus ett mycket mer naturligt och graciöst uttryck, med slanka blommor som dansar i minsta vindpust.

Arten är en fenomenal naturaliserare — en enda lök kan på tio år ge upphov till hundratals avkommor genom både knöldelning och riklig självsådd. Stora kolonier som breder ut sig under fruktträd och i gräsmattor skapar en lavendelfärgad dimma som är en av vårens vackraste synner. Krokus tommasinianus är också den krokusart som bäst motstår angrepp från ekorrar och sorkar, som annars gärna äter krokusknölar — den milda giftigheten i just denna art verkar avskräcka gnagarna. Arten är extremt härdig och klarar zon 1-5, men trivs bäst i lätt, väldränerad jord under lövfällande träd.

De tidiga blommorna är ovärderliga för humlor och bin som behöver nektar efter vinterns dvala.

Plantera knölarna på hösten, september-november, cirka 5-8 centimeter djupt och med 5-8 centimeters avstånd. Plantera i stora grupper — minst 50-100 knölar — för att skapa den naturliga masseffekt som arten är känd för. Strö ut knölarna oregelbundet för ett vilt uttryck snarare än att plantera i raka rader. Krokus tommasinianus kräver i princip inget underhåll alls efter etablering.

Låt blad och frökapslar vissna ner naturligt. I gräsmatta, vänta med klippning tills bladen gulnat i maj. Gödsel och vattning är onödigt under normala förhållanden. Arten sköter sin egen förökning genom självsådd och knöldelning.